icon

Flottning på Klarälven

Hösten 1991 gick en epok i graven. Flottning på Klarälven upphörde. Men Vildmark i Värmland för traditionen vidare genom att du idag kan bygga din egen flotte av stockar och rep och flyta fram på den gamla flottleden, Klarälven.

Virkesflottning på Klarälven

De stora skogsområdena låg i regel i inlandet medan industrier och utskeppningshamnar låg vid kusterna. Vattendragen var lämpliga transportleder och vi vet att timmer till skeppsmaster flottades i Klarälvens nedre lopp redan under 1600-talet. Virkesflottning i stor skala hör ihop med utvecklingen av sågverk och massafabriker under 1800-talet. Virke, först timmer och från ca 1870 också massaved, flottades på älvar, åar och över sjöar. Till en början blandades många ägares virke. För att få ordning på hanteringen, bildades omkring 1830 en sammanslutning som kallades "Herrar timmerhandlare på Clara elf och däri fallande vattendrag". Denna organisation var upphovet till Klarälvens Flottningsförening, KFF, som bildades 1893. Under storhetstiden på 1950-talet var mer än 1800 personer sysselsatta med flottning på Klarälven, under ledning av den legendariske flottningschefen Bo Lundén, verksam 1952-1980. Rekordåret 1957 flottades en virkesmängd som motsvarar 26 700 virkesbilar med släp. KFF var landets sista aktiva flottningsförening. Hösten 1991 var det definitivt slut på all virkesflottning i Sverige.

Trysilälven - Klarälven

I Värmland var Trysilälven/Klarälven den största flottleden, med en totallängd på mer än 40 mil. Flottningen över svensk -norska gränsen reglerades i en förordning redan 1766. Mellan åren 1959 och 1991 administrerades flottningen även på den norska sidan av KFF. De sista åren kom i stort sett allt flottgods från Engerdalen i Trysilområdet. Klarälven är en relativt lättflottad älv. Den har liten fallhöjd med få forsar och fall på den svenska sidan. Med Höljes kraftverk 1962 underlättades flottningen, bland annat genom Höljessjön som kom att utgöra ett magasin för virket från Norge. KFF hade rättigheter till en viss mängd "flottvatten " som kraftbolaget släppte för att garantera tillräckligt med vatten i älven så att virket kunde flyta lätt. Vid slutrensningen, "rumpan", på hösten tog manskapet reda på allt virke som hade fastnat på land. Allt skulle vara borta när säsongen var över. 

På skiljen fanns bara ”Ekshäringer”

Flottningen i Skandinavien har ofta bedrivits som lösflottning, dvs enskilda stockar har flutit löst med strömmen till ett skiljeställe, där det samlades. I Forshaga kommun låg två skiljeställen, det ena i Löved och det andra och största vid sjön Lusten. Vid skiljen skulle de olika ägamas virke sorteras ut, liksom de olika sortimenten. Virket var märkt med ägarnas märken i änden av stocken. De hade slagits in med märkyxor. Senare användes också färgmärkning. Allt virke med samma märke skiljdes ut och lades ihop till långa buntar som sedan bogserades med båt till industrin. Vid skiljestället samlades människor från olika delar av Värmland för att arbeta under sommarsäsongen. Lustens skilje hade bostadsbaracker och anställd kökspersonal som lagade mat minst tre gånger per dag. Oavsett varifrån arbetama kom, kallades alla "Ekshäringer". 

Våren kommer med Lusten!

Från skiljena vid Lusten och Löved bogserades virket i långa släp till industriema i Forshaga och vid Vänem. Ett bogserdrag kunde vara omkring 550 m långt och innehålla upp emot 10000 stockar. Bogserbåtama var uppkallade efter sin hemmahamn i sjön Lusten och numrerades i den ordning de köptes in. Det var ett efterlängtat och omtyckt vårtecken när de gröna och vita Lustenbåtama började dra sina långa släp på Klarälven och genom centrala Karlstad. På 1930-talet skrev en flicka i en skoluppsats: "Nu har våren kommit, och med den Lustarna"! Under flottningens 10 sista år ägdes allt virke av Stora Skog och därför behövdes vare sig skiljeställe eller bogserbåtar längre. Lustens skilje lades ned 1982 och Lustenbåtama slutade trafikera älven. Allt virke lösflottades hela vägen från Norge till Skoghallsverken i Karlstad, den enda kvarvarande massafabriken. Numera körs allt virke på bil eller tåg. 

Sista stocken har flutit förbi...

Hösten 1991 gick en epok i graven och en yrkeskår upphörde att existera. Flottningen på Trysilälven/Klarälven lades ned då Stora Skog beslutade transportera allt flottgods på lastbil och järnväg. Klarälven blev avlyst som allmän flottled den 27 november 1997 av regeringen. Därmed upphörde rättigheterna att flotta virke på landets sista flottled. Klarälvens Flottningsförening upplöstes vid årsstämman på Hedegårds Pensionat i Ekshärad den 27 mars 1998. 

... men minnena finns kvar! 

Vid det gamla skiljestället i Löved, där också KFF hade sin verkstad, ligger Dyvelstens Flottningsmuseum. Där arbetar personer som tidigare hade sin arbetsplats i verkstaden. En utställning berättar om flottningsepoken på Klarälven och vid bryggan ligger flera arbetsbåtar, bland annat Lusten 8, som har tändkulemotor. Det finns också ett kafé och en ditflyttad gammal flottarkoja. Muséet är öppet dagligen sommartid. Värmlands Museum i Karlstad har också material om flottningen. Där kan man gå ombord på Lusten 2 som står i en utställning. Vildmark i Värmland för också traditionen vidare genom att erbjuda timmerflottfärder på Klarälven.

Internationella flottningsfestivaler 

I de flesta länder i Europa har man bedrivit virkesflottning. Överallt är den nedlagd, men i många länder finns föreningar som arbetar med att hålla minnena och traditionerna levande. Vid de internationella flottningsfestivalerna träffas människor från olika länder. 1993 arrangerade Republiken Klarälvdal'n den 6:e festivalen. Mer än 300 gäster från 8 europeiska länder kom till Branäs och deltog under tre dagar i flottningsaktiviteter på Klarälven. Republiken har därefter varit representerad vid festivalerna i Tyskland 1994 och Frankrike 1995. Festivalen 1997 hölls i Norge, men invigdes på Dyvelstens Flottningsmuseum och fortsatte till Edebäck, där deltagarna bland annat fick se en flottningsbåt i arbete.